Poems, no less!

Jag har tagit ut dikterna jag använder i romanen Det goda mörkret; de bildar liksom en slags supermassiv kärna som sammanfattar hela temat. Jag tror att en femte dikt gömmer sig någonstans inne bland sidorna, men orkar inte leta upp den just nu.


Jag torkar och rullar den förbjudna frukten
och röker den med välbehag.

Jag cirkulerar likt ett lystet rovdjur
kring min gyllene barndom.

Solen svider i mina gula ögon.

Med döden i sikte vill jag svälta ensam.
Svälta och dricka.

Ensam är jag vilse, men ensam är jag gud.

I denna sanning ryms ett frö av lögn,
och varför tär jag på min kropp med mina tankar?

Puraste silke sveper mitt hjärta
och fläktar djupen där bortom.

Jag har vaknat.

Vakat länge.
Över flamman i mitt inre.

Rädd för att den ska slockna
och lämna en djup krater kvar.

En krater kvar att fylla.


En storm nalkas,
jag känner den i bröstet.

Den vill upp, till ytan ut.
Vem sänder vindarna? Är jag fri?

Havet är oroligt, jag är rädd för djupet.

Där nere skapas jag,
där anemiska maneter tänder lyktor i graven.

Jag känner mig inte där.
Vet inte vem jag är där.

Bara min kropp står över ytan,
blankpiskad i den kosmiska stormen!

Men där nere skimrar jag. Flyter jag.

En grav av ofödda tankar silar upp min hjärna till mötes.

Tankar är lättare än vatten, viktlösa.

Gåtan är större än oss,
den skimrar i djupet längst ner.


Längst ner i djupet
skimrar gåtan,
större än oss.

Den vaskar viktlöst
glimmande tankar
till sjunkande guld.

Kroppen flyter på ytan,
blankpiskad i stormen,
jag vet inte ens vem det var.

Längst ner är det mörkt;
så svart att allting skiner
och skrattar:

Människa, känn dig själv!


Fyra fantomer,
gamla demoner
cirklar i ring,
vet ingenting.

Och deras sanna namn,
där nere i Drakens hav,
är Vän,
Fiende,
Flykt
och Försvar.

Lev väl!

/Pelle

KONTAKTA MIG om ni har nyhetstips, eller för att prenumerera på bloggen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *