Poems, no less!

Jag har tagit ut dikterna jag använder i romanen Det goda mörkret; de bildar en slags supermassiv kärna som sammanfattar hela temat. Jag tror att en femte dikt gömmer sig någonstans inne bland sidorna, men orkar inte leta upp den just nu.


En krater kvar

Torkar och rullar den förbjudna frukten.
Röker mig till välbehag.

Cirkulerande likt ett lystet rovdjur
kring min gyllene barndom.

Solen svider i mina gula ögon.

Döden är siktad, jag vill svälta
ensam. Svälta och dricka.

Ensam är jag vilse, ensam är jag sanning.

Sanningen sår mig frön av lögner,
kroppen tärs av tankar?

Puraste silke sveper mitt hjärta och
fläktar djupen där bortom!

Jag har vaknat.
Vakat länge.

Flamman i mitt inre lämnade en djup krater kvar.

En krater kvar att fylla.


Längst ner

Stormen nalkas,
ekande i bröstet.

Stigande till ytan,
sänder du vindarna?

Havet är oroligt, stillheten kväver.

Där nere skapas
anemiska maneter, tänder lyktor i graven.

Känner mig inte
där. Vet inte vem jag är.

Bara min kropp står över ytan,
piskad blank av den kosmiska stormen!

Där nere skimrar jag. Flyter.

Graven av ofödda tankar silar upp hjärnan till andakt.

Anden är lättare än vatten, viktlös.

Gåtan är större än oss,
den skimrar i djupet
längst ner.


Se längst ner i djupet
en gåta skimrar,
långt högre än vi!

Den vaskar viktlöst
de glimmande tankar
till sjunkande guld.

Nog flyter kroppen,
bepiskad av vinden.
Jag vet inte ens vem det var.

Längst ner är det mörkt;
så svart att allting skiner
och skrattar:

Människa, känn dig själv!


Fyra fantomer,
gamla demoner
cirklar i ring,
vet ingenting.

Deras sanna namn
nere i Drakens hav,
är Vän,
Fiende,
Flykt
och Försvar.

Lev väl!

/Pelle

KONTAKTA MIG om ni har nyhetstips, eller för att prenumerera på bloggen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *